Det är tisdag och regnet fortsätter smattra utanför fönstret. Det känns lite skönt då jag har en del jobb framför datorn att ta tag i, samtidigt som det är rätt tråkigt att maj ser ut såhär just nu.
Äh. Det blir bättre senare. Det kommer en vår. Det är jag säker på.
Har käkat frukost. En kopp kaffe, ett glas vatten ett knäckebröd med stark ost och vegoskinka och en halv toscabulle. Långt ifrån den mest stabila, färgglada och stärkande frukosten, men så fick det bli idag. Skrattade åt mig själv när jag ta upp allt på min lilla assiett och satte mig och började jobba framför datorn. Hälsan självt, fuck yeah – that’s me.
Det är dagen efter mitt intagningsprov, eller intervju kanske man mer skulle kunna kalla det. På grund av Corona så var intervjun digitalt via Google Meets där jag fick träffa två personer från skolan jag ansökt om att gå.
Det känns lite surrealistiskt faktiskt. Plötsligt har jag inte längre någon som helst möjlighet att påverka om jag kommer in på den där utbildningen eller inte. Jag hade 15 minuter på mig igår att svara på frågor, visa vem jag är och varför jag så gärna vill komma in på den här skolan. Sisådär en halvtimme innan började jag bli nervös, men märkligt nog så försvann de där känslorna så snart som de andra lärarna kom in i mötet och vi började prata. Jag kände mig trygg, avslappnad och ganska säker på mig själv och vad jag ville med de här studierna.
Men lika fort som mötet sattes igång, så var det plötsligt klart. Tjoff.
De andra två försvann från skärmen, och plötsligt satt jag kvar själv och såg på mig själv. Det var som i en film när man gör slut med någon på telefon. Den ena lägger på luren, men den ena håller lite krampaktigt kvar om luren. Väntar kanske på någon slags andra chans. Är det någon där? Finns det något mer jag kan göra eller kanske borde ha sagt?
Men, jag vet inte. Det ligger inte hos mig nu. Nu är det upp till dem.
Fick reda på att det är tydligen rekord i antal ansökningar.
Är mer nervös nu än vad jag någonsin varit.
Men så slet jag mig från datorn tillslut. Gick och lagade en krämig hittepå-pasta med grädde, zucchini och fetaost. Stod upp i köket och åt ut min skål. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för eller tänka på. Jaha, and now då?
I juni får jag reda på om jag kommer in på skolan eller inte. Om jag kommer in väntar två år studier på heltid. Det känns konstigt att tänka ens tanken på att jag kanske inte kommer in, då jag så intensivt har känt i hela mig att det är en förändring på G. Att det liksom är dags att börja ”wrap it up!” med fler grejer, innan det är dags att börja studera. Det är ändå en rätt häftig känsla, att gå in för något så mycket med sån kraft.
Jag hoppas verkligen att det går hela vägen, för det var längesen jag ville någonting så mycket som det här.
Bilderna är från en annan dag och annan plats där kaffe och toscabulle intogs. På en högre höjd i närheten av Sundsby Säteri på Tjörn. Dagen då våren kom, på riktigt. En oerhört vacker plats som jag hoppas att vi åker till många gånger om. Inte bara för toscabullen och termoskaffets skull, utan också för att känna sig som allsmäktig och vara ”the golden god” för en stund, som man gör när man kommer upp på ett berg och ser ner över enorma landskap. Det är så mäktigt.
Tack för att ni läste!
Nu ska jag fortsätta jobba med bildredigering. Det var skönt att skriva av sig lite här kände jag.
Pösselipösselipöss!
